Det som en gång gått förlorat kommer inte tillbaka

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om en fin gammal folkskola som jag haft turen att få besöka under ett av mina inventeringsuppdrag. Själva skolsalen är intakt och helt orörd sedan skolan stängde på 60-talet. Till och med namnen som står skrivna på svarta tavlan står kvar i original. 

Bevarad folkskola tillhörig Enhörna församling Foto: Fanny Stenback

Nu har jag träffat en av dem som var elev här i sista årskullen innan skolan stängde. Marie är vaktmästare i Taxinge-Turinge och vi träffades tidigare i veckan när jag var ute på jobbuppdrag. 

Marie hade mycket att berätta om skolan. Bättre skola för barn än den som fanns då under 60-talet har välden aldrig skådat. Den svenska skolan som låg i världstopp hade sin bästa tid just under den här tiden. Grattis mamma, Marie och ni andra som fick uppleva detta! 

Marie i Taxinge kyrka Foto: Fanny Stenback

Vad var det som var så speciellt och som gjorde svenska skolan så bra? "Skolan" som fenomen är sprungen ur de medeltida kateralskolorna som uppkom under medeltiden då präster utbildades i de heliga skrifterna. Katedralskolorna fanns i anslutning till domkyrkorna i de städer som var av störst betydelse i landet, oftast de äldre stiftstäderna. I Sverige tillkom de tidigaste katedralskolorna i Strängnäs, Västerås, Linköping, Uppsala och Skara. Tiden då detta skedde var omkring 1200-1300 e.kr.  Längre söderut skedde detta naturligtvis tidigare i historien än i Sverige. Frankrikes första katedralskolor dök upp ett par hundra år tidigare än de första katedralskolorna i Sverige... men så har det alltid sett ut. Influenser har kommit oftast söderifrån och tagit sig långsamt norrut, ibland nordvästerut, där de dessutom haft tid att justeras och anpassas efter rådande kultur och social miljö. 

Skolbyggnad vid Turinge kyrka Foto: Fanny Stenback

Skola är därför från början ett kyrkligt fenomen, något som många knappast har någon aning om idag. Det beror till stor del på att skolan blev obligatorisk i Sverige år 1842 och det innebar att alla skulle ha rätt till grundläggande utbildning oavsett vilken klass eller samhällsgrupp man kom ifrån och oavsett om du var flicka eller pojke. På så sätt lösgjordes skolans uppgift delvis från kyrkans, som endast gick ut på att förmedla de kristna budskapen. I praktiken var dock kyrkan och skolan väldigt sammanflätade som verksamheter under lång tid framöver. Ett gott exempel på detta är att skolbyggnaderna oftast låg bredvid kyrkorna, kanske av tradition, eller att det var kyrkan som en gång bekostat skolhusen och upprätthållandet av dessa. Varje gång jag åker ut på jobb till en kyrka så spanar jag efter byns gamla skolhus. Mycket riktigt ligger det nästan alltid granne med kyrkan och används väldigt ofta som församlingshem av kyrkan. Än idag alltså. 

Det som många anger som skäl till att skolan vad så bra fram till den här tiden var att skolan var en central punkt på den lilla orten, sammanknuten med kyrkan som gav skolverksamheten en meningsfull kulturell prägel. Att engagemanget från personalen var personlig och stark. Ofta bodde lärarinnan, vaktmästaren och husmor i skolhuset eller strax intill och såg skolan och dess verksamhet och miljö som sin livsuppgift. Lägg också till att prästen också ofta bodde nära och bidrog med stöd åt skolans elever och personal. Klasserna var små. Man antog inte elevantalet efter en statisk siffra utan man utgick utifrån sockentillhörighet. Så ibland kunde en årskurs ha fem elever, men det var så det blev om det inte bodde fler barn i närheten. Barnen hade också närhet till sin skola. Skolplan, vaccinationsprogram och pedagogik för att lära ut olika ämnen hade haft några hundra år på sig att utformas och var högt utvecklade vid den här tiden. Personaltätheten vad hög om man utgår från att varje skola hade minst en magister eller lärarinna, husmor, vaktmästare, sjuksyster och präst men ganska få elever.

Gamla skolböcker för kyrkskola och folkskola. Foto: Fanny Stenback

Svenska kyrkan förvaltar idag ett stort kulturhistorisk arv. En enormt stor del av detta arv är vår svenska skolhistoria. Man kan knappt peka på någonting annat som varit av större betydelse för ett samhälles utveckling än den obligatoriska folkskolan. Som antikvarie, konservator och bokhistorisk expert ser jag på nära håll hur det går till när en samhällsfunktion förvandlas till ett kulturarv. Bilden ovan är en samling skolböcker som står uppställda på läktaren i Taxinge kyrka. Jag var i kyrkan för att inventera de liturgiska böckerna såsom biblar och psalmböcker, men det tillkommer i mitt jobb att även reda ut frågeställningar som kopplas till föremål likt dessa.

Vad gör vi med det här skolmaterialet?
Vad har det för koppling till kyrkan?
Vad har vi för antikvariska och historiska värden i en samling skolböcker från folkskole/kyrkskoletiden?
Hur mycket av detta bör kyrkan ta ansvar för idag?
Hur mycket finns egentligen kvar av detta i originalmiljö i stiftet och ute i resten av landet?
Vad kan vi och samhället lära oss av historien genom att bevara detta material i en sådan ursprunglig miljö som möjligt?
Det som en gång gått förlorat kommer inte tillbaka.

Äldre skolböcker från den obligatoriska folkskolan. Foto: Fanny Stenback

Anledningen varför jag kan hitta gamla skolböcker i kyrkorna beror ofta på orsaker som att ortens eller byns skolan lagt ner någon gång efter 60-talet. Därefter kan huset ha stått oanvänt eller använts av församlingen eller hembygdsföreningen. I vissa fall har man inte haft något intresse att göra sig av med den gamla skolans föremål då många medlemmar haft personlig anknytning eller själva gått i skolan. Under de senare åren, kanske så lång som under den senaste 20-årsperioden, har fler och fler gamla skolhus tillika församlingshem och prästgårdar) sålts ut till privata köpare. I vissa fall "räddas" då delar av det gamla materialet av någon eldsjäl som vill spara på lite av historien. Då kyrkan kanske är det enda huset som står kvar i bygden och som inte är en privatbostad händer det att sakerna ställs in där. Och sen är det upp till oss antikvarier, konservatorer och kulturvetare att försöka förstå historien och bedöma vad som kan vara relevant för framtiden att ta del av.