lördag 17 december 2016

Studiebesök på Carolina Rediviva

Jag har den fördelen att jag känner en fantastiskt duktig kollega som är bibliotekarie och mer eller mindre expert på äldre samlingar. Min kollega har under ett par års tid hjälpt mig mycket med uppgifter och analyser av gamla verk, och det var även tack vare henne som jag kom i kontakt med Skara stift angående den bokinventering som jag arbetade med där. 

 Boksal på Carolina Rediviva Foto: Fanny Stenback

Nu arbetar min goda kollega i Uppsala, och i går åkte jag dit för att diskutera och studera några äldre svenska bokband i Carolina Redivivas samlingar. Tidigt svenskt bokbinderi är det intressantaste som finns just nu men tyvärr så existerar det ganska få kunskaper inom detta ämne. I Norden har vi en mycket sent utvecklad bok- och bokbandshistoria, vilket är intressant i sig, men förutom att vi har ett marginellt bestånd av inhemskt bundna band från 1500-talet och tidigare, så har också bindarna varit ganska anonyma. Det är inte en tradition att man i bokbanden angett vem som bundit ett band så som man gjort inom tryckeri- och grafikvärlden, där man istället varit i det närmaste övertydlig med vem som ritat, stuckit eller tryckt en text eller en gravyr. 


 Renässansband. Underst ett tidigt svenskbundet renässandsband omkr. år 1519. Foto: Fanny Stenback

På 1500-talet då boktryckarkonsten slagit igenom stort i Europa spreds också kunskaperna till Sverige. De band som vi brukar kalla för renässansband och bands på 1500-talet kan jag då och då fortfarande hitta i kyrkor men i princip ingenting från äldre århundraden, handskriftsperioden, tyvärr. Även om svenska böcker från den här tiden var bundna i Sverige, så var arbetena ofta utförda av importerad arbetskraft, främst av bokbindare från Tyskland. Renässansbanden känns igen på de blindtryckta, ornamenterade ramverken som finns över hela pärmen hela vägen in, och avslutas med en spegel som alltid är dekorerad med ornament eller figurativa motiv. Jag ser sällan svenska renässansband som inte är fullt dekorerade, men min uppfattning är att ju närmare övergångsperioden från 1500 till 1600-tal desto vanligare att man kan se hur bokbindare lämnar hela eller delar av ramarna blanka och oifyllda.

 Sena renässansband i pergament. Bundna i Sverige. Foto: Fanny Stenback

1600-talets svenka bokbinderi. Foto: Fanny Stenback

Längre in på 1600-talet förändras bokbandens utformning ganska drastiskt. Ornamenteringar görs mer som "listeller" och de utformade dekorerade ramverken med spegel i mitten blir mer ovanligt. Ofta nöjer man sig med att bara trycka en stämpel i mitten på pärmen och man lämnar mycket av lädrets yta i odekorerat skick. Jag får också en känsla av att bokbanden har fått ett mer svenskt formspråk. Lite stramare, mer avskalat, enklare men ändå med ett elegant uttryck. Vid den här tiden hade bokbindaryrket hunnit etablera sig i Sverige och många av yrkesmännen var nu också svenska. Bokbindaregesällskapet etablerade sig som intresseförening åt bokbindarskrået redan år 1631.



Karl XII Biblia bunden av Eric Schnidler. Foto: Fanny Stenback
 
Jag hann med ett kort besök också på bokbinderi- och konserveringsenheten på Carolina där bokbindare Roger Johansson jobbar. Här är en Karl XII bibel som är bunden av bokbindare Eric Schneidler som var kunglig hovbokbindare. Vi stod och tittade på det där förgyllningsarbetet som är minst sagt imponerande. Ett motsvarande binderi- och förgyllningsarbete i dagens pengar räknat kan kosta upp emot en kvarts miljon eller mer... så det är ett riktigt mästerverk! 
 
Den förgyllda bibeln påminner mig också om en bibel som jag hittade i Åkers styckebruks kyrka i vintras. Hade tyvärr ingen bättre bild på den, men det är också en Karl XII bibel som är mästerligt bunden och handförgylld av troligtvis en stockholmsmästare, det framgår dock inte i bandet vem bokbindaren är. Ska försöka ta reda på det, om det går.
 
 Karl XII Biblia. Bunden av okänd mästare. Tillhör Åkers styckebruk kyrka. 
Foto: Fanny Stenback

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar