onsdag 18 oktober 2017

Boken och konserveringen

  Nyligen hittad handskrift. Foto: Fanny Stenback

I förra veckan hade jag ett föredrag om Strängnäs domkyrkobibliotek på det symposie som Domkyrkoförsamlingen med Aspö arrangerade med anledning av den katalog över samlingen som f.d. domkyrkobibliotekarie Ragnhild Lundgren arbetat med och nyligen färdigställt. På symposiet talade jag lite om bland annat vård- och konserveringsbehoven i biblioteket. Jag talade även lite allmänt om vad konservering är, vad en konservator gör, och vad som ingår i utbildningen till konservator. 

När man utbildar sig till konservator i Sverige så läser man en utbildning i övergripande kulturvård med inriktning mot konservering. Man kan läsa kulturvård med inriktning mot bebyggelse och byggnadsantikvarie eller mot slöjd, eller trädgård och naturlandskapsvård också. 
Konservering är ett yrke som är mycket internationellt förankrat. Som konservator förhåller man sig professionellt till bland annat ICOM´s etiska regler som många museer världen över och dess anställda har anslutit sig till. Det finns kulturvårdsteorier som lett fram till den grund som konservatorsyrket står på idag. Bland annat arbetar man efter tumreglerna att inte göra onödigt många ingrepp på ett föremål, eller att inte förvanska ett föremåls integritet, historia, funktion mm. 

När jag läste utbildningen med inriktning mot papper och böcker i Göteborg mellan åren 2011-2014, så upptäckte jag att det märkligt nog låg till så att man förhöll sig lite olika till de här reglerna beroende på vilken föremålsgrupp eller materialgrupp man hade att göra med. Väldigt märkligt. Man ska väl inte värdera ett föremål efter föremålskategori när det kommer till konservering, utan i första hand ska man väl utgå ifrån föremålets kulturhistoriska värde? Det här funderade jag mig nästa tokig över under utbildningen, varför det var såhär, när det inte borde vara såhär. Jag insåg också att böcker som föremålskategori verkade vara nästan helt satta ur sitt sammanhang i Sverige. Noll diskussion om konserveringetik, konserveringsbehov, konserveringmetoder m.m. I Italien var det en annan sak. När jag var på studieresa till Italiens motsvarighet till vårt KB, så diskuterade de böcker ungefär som när andra konservatorer diskuterar måleri eller textilier. Där kände jag igen mig, och jag insåg att jag helt enkelt måste börja fundera över vilken framtid bokkonservering har i Sverige.

Jag visste inte då hur rätt ute jag var. Nu i våras lämnade nämligen sista kullen papperskonservatorer Göteborgs universitet. Utbildningen i Sverige läggs ner, trots att behoven är enorma på institutionerna. Både på forskning och på aktiv konservering. Man tror inte att det är sant att ett rikt och skrytsamt land som Sverige har sjunkit till den nivån, men så är det. Arbetsmarknaden för bok- och papperskonservatorer är så dålig, att det under de senaste 10-20 åren varit en överutbildning av papperskonservatorer trots att det bara utbildats ca 5-7 stycken vart tredje år.

Jag har valt att arbeta och lägga mitt fokus väldigt mycket på det kyrkliga kulturarvet. När det gäller kyrkliga kulturarvsföremål så omfattas dessa av Kulturmiljölagen. Här kommer inte böckerna undan. De ska bevaras och vårdas väl, liksom övriga inventarier i kyrkorna. Här måste bokkonserveringen blomstra om kyrkans böcker ska ha någon framtid. Därför har jag till min stora glädje fått i uppgift av Svenska kyrkan att se över de egentliga behoven av ett av vårt lands finaste och mest unika bokkulturarv som vi har i Strängnäs domkyrkobibliotek. Detta jobb ska jag och min kollega Linda Elvejord, som också är bokkonservator, göra under nästa år. Vi kommer att mejsla fram en hel del intressanta perspektiv på bokens kulturvärde, bokkonservering, kyrkornas bokkulturarv med mer och har vi möjligheten så skriver vi kanske en bok på vägen om det hela.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar