lördag 17 december 2016

Studiebesök på Carolina Rediviva

Jag har den fördelen att jag känner en fantastiskt duktig kollega som är bibliotekarie och mer eller mindre expert på äldre samlingar. Min kollega har under ett par års tid hjälpt mig mycket med uppgifter och analyser av gamla verk, och det var även tack vare henne som jag kom i kontakt med Skara stift angående den bokinventering som jag arbetade med där. 

 Boksal på Carolina Rediviva Foto: Fanny Stenback

Nu arbetar min goda kollega i Uppsala, och i går åkte jag dit för att diskutera och studera några äldre svenska bokband i Carolina Redivivas samlingar. Tidigt svenskt bokbinderi är det intressantaste som finns just nu men tyvärr så existerar det ganska få kunskaper inom detta ämne. I Norden har vi en mycket sent utvecklad bok- och bokbandshistoria, vilket är intressant i sig, men förutom att vi har ett marginellt bestånd av inhemskt bundna band från 1500-talet och tidigare, så har också bindarna varit ganska anonyma. Det är inte en tradition att man i bokbanden angett vem som bundit ett band så som man gjort inom tryckeri- och grafikvärlden, där man istället varit i det närmaste övertydlig med vem som ritat, stuckit eller tryckt en text eller en gravyr. 


 Renässansband. Underst ett tidigt svenskbundet renässandsband omkr. år 1519. Foto: Fanny Stenback

På 1500-talet då boktryckarkonsten slagit igenom stort i Europa spreds också kunskaperna till Sverige. De band som vi brukar kalla för renässansband och bands på 1500-talet kan jag då och då fortfarande hitta i kyrkor men i princip ingenting från äldre århundraden, handskriftsperioden, tyvärr. Även om svenska böcker från den här tiden var bundna i Sverige, så var arbetena ofta utförda av importerad arbetskraft, främst av bokbindare från Tyskland. Renässansbanden känns igen på de blindtryckta, ornamenterade ramverken som finns över hela pärmen hela vägen in, och avslutas med en spegel som alltid är dekorerad med ornament eller figurativa motiv. Jag ser sällan svenska renässansband som inte är fullt dekorerade, men min uppfattning är att ju närmare övergångsperioden från 1500 till 1600-tal desto vanligare att man kan se hur bokbindare lämnar hela eller delar av ramarna blanka och oifyllda.

 Sena renässansband i pergament. Bundna i Sverige. Foto: Fanny Stenback

1600-talets svenka bokbinderi. Foto: Fanny Stenback

Längre in på 1600-talet förändras bokbandens utformning ganska drastiskt. Ornamenteringar görs mer som "listeller" och de utformade dekorerade ramverken med spegel i mitten blir mer ovanligt. Ofta nöjer man sig med att bara trycka en stämpel i mitten på pärmen och man lämnar mycket av lädrets yta i odekorerat skick. Jag får också en känsla av att bokbanden har fått ett mer svenskt formspråk. Lite stramare, mer avskalat, enklare men ändå med ett elegant uttryck. Vid den här tiden hade bokbindaryrket hunnit etablera sig i Sverige och många av yrkesmännen var nu också svenska. Bokbindaregesällskapet etablerade sig som intresseförening åt bokbindarskrået redan år 1631.



Karl XII Biblia bunden av Eric Schnidler. Foto: Fanny Stenback
 
Jag hann med ett kort besök också på bokbinderi- och konserveringsenheten på Carolina där bokbindare Roger Johansson jobbar. Här är en Karl XII bibel som är bunden av bokbindare Eric Schneidler som var kunglig hovbokbindare. Vi stod och tittade på det där förgyllningsarbetet som är minst sagt imponerande. Ett motsvarande binderi- och förgyllningsarbete i dagens pengar räknat kan kosta upp emot en kvarts miljon eller mer... så det är ett riktigt mästerverk! 
 
Den förgyllda bibeln påminner mig också om en bibel som jag hittade i Åkers styckebruks kyrka i vintras. Hade tyvärr ingen bättre bild på den, men det är också en Karl XII bibel som är mästerligt bunden och handförgylld av troligtvis en stockholmsmästare, det framgår dock inte i bandet vem bokbindaren är. Ska försöka ta reda på det, om det går.
 
 Karl XII Biblia. Bunden av okänd mästare. Tillhör Åkers styckebruk kyrka. 
Foto: Fanny Stenback

torsdag 15 december 2016

Dag 2 på Stockholms stadsarkiv

Den 5:e december var jag ytterligare en dag på Stockholms stadsarkiv där jag hjälpte till med rådgivning kring hur vi bäst tar tillvara och förvarar dokument och handlingar. Vi tittade bland annat på skadade ritningar och kartor och diskuterade förvaring och konserveringsåtgärder. Jag hade också med mig material och visade hur man på egen hand kan tillverka olika modeller av bokskor, aktomslag, mappar, och lösa omslag av godkända, arkivbeständiga material.

Foto: Fanny Stenback

Foto: Fanny Stenback

Foto: Fanny Stenback

Foto: Fanny Stenback

måndag 28 november 2016

Dag 1 på Stockholms stadsarkiv

I dag rapporterades det på riksnyheter om ännu ett problem med skadedjur i våra värdefulla samlingar på arkiv och bibliotek. Riksarkivet har nu fått ökade problem med den långsprötade silverfisken som verkar ha blivit mer vanligt förekommande nu. Av det jag lärde mig på utbildningen så har den ökat i omfattning i och med ett varmare klimat. Den är svårare att hålla borta från våra miljöer eftersom den är tåligare än den "vanliga" sorten som är mindre till storleken. Den kanske är glupskare också? Den gör i alla fall skada på papper och i böcker. Den lever på fibrer av textilier och papper, och också på stärkelse från framför allt veteklister som används mycket i skinnbeklädda band. Äter den proteiner med? För i så fall har den gott om föda. Äldre papper är oftast limmade med gelatin, och bokryggar är vanligen limmade med djurlim.

Samtidigt som jag läste detta var jag på väg in till Stockholms stadsarkiv för att titta på samlingar i magasinen och prata lite om vård och bevarande av handlingarna. Jag hade en intressant dag där. Jag pratade skyddsomslag, materialkvalitet, förvaring och risker. Vi hann gå igenom allt från hyllor och framtagning och hantering till trasiga ryggar, sköra handskrivna papper från 1600-talet, kungliga pergamentbrev och monteringar, samt konstigt, kladdigt lim på ritningar. 

Ritningarna har fläckar av lim som troligtvis kom dit på 40-talet.
Nu har limmet åldrats och mjuknat så att det kladdar. Kändes ungefär som att peta på honung. 
Ritningarna fastnar i varandra och det blir flottiga märken.
Foto: Fanny Stenback

 Ett inte helt ovanligt problem. Lim och klister från tejp, vax 
eller lack kan kladda och skada intilliggande föremål och material. 
Foto: Fanny Stenback

 Trasiga ryggar-problemet. Foto: Fanny Stenback

Och när ryggen ramlar av helt så lägger vi den ovanpå boken så här.
Då kan vi fortfarande hitta det vi söker efter. 
Foto: Fanny Stenback


                                 Jag ska fundera på lämpliga skyddsomslag till böckerna och bra papper för ändamålet.
Foto: Fanny Stenback

Den här anordningen måste jag bara visa. Det var något av det mest praktiska och mest lätthanterliga jag någonsin sett. I stället för att köpa färdiga aktomslag som kostar skjortan, så har man satsat på att köpa in stora rullar med oskuret papper istället. Men dessa tunga rullar är omöjliga att hantera. Ska man rulla ut dem på golvet och kila in en skärmatta under? Nää... men mycket händig person har byggt ett supersmart skärbord. Rullen hängs upp på en stång och pappret kan dras fram till en slags list eller stor, bred linjal som är fastmonterad med en skärare, ungefär som en passepartoutskärare fast inte vinklad. Man lägger pappret kant i kant med en linje så att man får snitten raka. Sen låser man fast pappret genom att trycka ner handtagen så att den stora "linjalen" pressas ner och så drar man skäraren en gång. Det supersmarta är också att man kan lägga upp sin stora karta på bordet och mäta ut den direkt på pappret istället för att hålla på med linjaler. 

Supersmart aktomslags-skärare. Foto: Fanny Stenback

söndag 16 oktober 2016

Artikel om bokinventeringen i Skara stift

För den som har möjlighet att läsa Kyrkans Tidning kan jag tipsa om en liten artikel (16/10 2016) om de fynd från reformationen som jag gjort i kyrkor i Skara stift när jag gjorde den stora bokinventeringen där. Artikeln heter "Musikhandskrifter från reformationen funna i kyrkor". Det är ett antal tidiga kyrkohandböcker från reformationen omkring år 1548 som innehåller tidigare okända handskrivna noter och musikstycken. Musikforskare professor Mattias Lundberg vid Uppsala universitet har nyligen åkt runt och studerat det material som jag funnit och har kunnat dra en del slutsatser om det redan som han beskriver närmare i artikeln. Jag är så otroligt glad för allt detta som min inventering har mynnat ut i och nu håller jag på med en likadan inventering i Strängnäs stift och jag har redan funnit några riktigt fina dokument så det finns absolut mer för forskningen att ta reda på om svensk musik.

Handbok tryckt 1548 med liten sångbok. Foto: Fanny Stenback


lördag 8 oktober 2016

Rötangrepp och skadedjur på svenskt kulturarv


Här en bok som varit utsatt för de flesta typer av skadepåverkan som finns. 
Med ögat kan man direkt se att boken både fått påhälsning av skadedjur, 
varit utsatt för mycket fukt då skinnet i princip är ruttet, oförsiktig hantering, 
undermålig förvaring... Foto: Fanny Stenback

Ett viktigt inslag i dagens nyhetssändningar på SVT om hur skadedjur hotar kulturarvet på museer och institutioner med konservator Lisa Nilsen och intendent Niklas Apelqvist. Båda har jag undervisats av när jag läste min utbildning i kulturvård. 

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/skadedjur-hotar-svenska-kulturarvet

Läs särskilt det sista uttalandet av Niklas: "Det finns ju indikationer på att det blir varmare. Blir det fuktigare kan både svampar och bakterier få bättre förutsättningar att klara sig, vilket kan ställa till med fler problem som rötangrepp" (SVT, 08-10-2016)

Det kyrkliga kulturarvet (byggnader, föremål) är till skillnad från museisamlingar faktiskt skyddade i svensk lag (kulturmiljölagen 1988:950), det är det kanske inte så många som vet. Jag hade ingen aning om det innan jag började läsa kulturmiljövård. Det finns redan stora problem i många kyrkor med inomhusmiljön och skadedjur, men framför allt fukt, mögel och röta är ett jätteproblem på många håll. Hjälp (!) vad böckerna kan se ut på vissa håll, tyvärr. Ibland så att det knappt känns intressant att ens spara...

Ökar problemen med röta- och skadedjursangrepp om det blir varmare klimat, ja då har vi problem på riktigt och behöver jobba med vård av kulturmiljö och kulturarv på ett helt nytt sätt än idag. Vi måste helt enkelt inse att om vi vill ha kvar dessa föremål i framtiden så måste det till ett uppvaknande och mer satsningar på anställning av utbildad och kompetent personal. Tidigare tänkte jag att varje stift borde ha minst en konservator anställd, men nu tänker jag snarare att varje kontrakt (stiftskontrakt) borde ha en anställd konservator för tillsyn av byggnader och inventarier. Borde inte det bli billigare än att i efterhand restaurera skadade föremål och byggnader för miljoner efter det att skador redan skett?


Bok tryckt 1713. Helskinnband med bolusfärgade snitt. Tyvärr är bandet mögelskadat. 
Foto: Fanny Stenback


Det värsta jag har sett var nog ändå den här boken. Det är alltså en Karl XII:s bibel (1703). Lagskyddad. 

Foto: Fanny Stenback

 

måndag 3 oktober 2016

Inventering av "bortglömda" böcker i Vaxholms kyrka


Vaxholms kyrka interiör. Foto: Fanny Stenback

Förra veckan avslutade jag en mindre inventering av kulturhistoriska böcker i Svenska kyrkans församling i Vaxholm. Ett par lådor med böcker, bortglömda på en vind, nu inventerade och dokumenterade av mig. Förhoppningsvis kommer dessa böcker att omsorgsfullt bevaras inför framtiden och kanske väntar det en liten utställning av dem i kyrkan så småningom!

I några bortglömda flyttkartonger fanns en mindre skatt. 
Foto: Fanny Stenback

Här dokumenterar jag ett par av de böcker som hittades.
  Foto: Fanny Stenback

 Jag har ett system där jag fotograferar de böcker som bör klassas som kulturhistoriskt intressant material. Jag dokumenterar noggrant varje bok via ett formulär eller inventeringsprotokoll som jag har tagit fram där viktiga uppgifter kring bibliografi, tillverkningsteknik och hantverk, material, skador och konservering samt kulturhistorisk kommentar och proveniens tas upp. Detta gör jag för att underlätta församlingarnas arbete med att föra in rätt uppgifter senare i SACER som är Svenska kyrkans nationella föremålsdatabas. Varje församling sköter i regel arbetet med SACER själva, men ofta när det kommer till böcker kan det ibland bli svårt för en amatör eller någon som inte är specialist på området att se och förstå de spår av tekniker, material och användning som går att tolka ut från en bok och också då göra bedömningen kring om det finns skäl för att förvalta och förvara dessa på ett extra omsorgsfullt sätt. 

Ett vackert dekorerat 1500-talsband. Foto: Fanny Stenback

Renässansböckerna är lite extra speciella. Eller, ju mer medeltida och ju äldre en bok är desto mer intressant blir den på sätt och vis, men i Sverige, och framför allt i Svenska kyrkor, är det mer eller mindre ovanligt med böcker som är äldre daterade än 1600-tal. Många är dessutom import också, många gånger från Tyskland som är fallet med boken ovan. 

Jag funderar lite kring den ytbeläggning av skinnet på pärmarna som den här boken bär. Då dekoreringen är så fint detaljerad och djupt avsatt i skinnet så utgår jag ifrån att det är ett vitt alungarvat svinskinn som klär pärmarna (alltså inte pergament). Jag tycker att ytskiktet ser ut som shellak, men det klibbar inte. Så jag funderar på vad det annars skulle kunna vara. Kanske något annat slags lack? Jag vet att det är ganska vanligt med äldre böcker som blivit lackade. Jag stöter ju ibland på i kyrkor exemplar av Karl XII:s bibel som lackats. Men då är ofta underlagsskinnet svart eller brunt så man ser inte alls där vilken färg lacket har, men troligtvis gult. Sen finns det ju en del hartser också och fernissor. Kan man ha använt sådant på böcker? 

En mer långsökt teori kan vara att ytskiktet/beläggningen bildats ur själva skinnet i sig, ungefär som det gula, tjocka, geléiga och glasartade beläggningar som kan bildas på gamla pergament efter en tid. Men då är det lite märkligt att det är så jämnt fördelat över hela pärmen. Den som har förslag eller kunskaper om detta får gärna höra av sig till mig och berätta!

lördag 20 augusti 2016

Eric Dahlbergh i Turinge kyrka

 Jag har ett hyfsat ovanligt jobb att åka runt till en massa kyrkor och dokumentera böcker. En annan som också hade ett ovanligt jobb var Eric Dahlbergh (född Erik Jönsson). Han levde på 1600-talet och dog 1703. Han var arkitekt och militär och bland annat duktig på att teckna. Under en period på omkring 30 år (ca 1660-1690) under Sveriges stormaktstid, sysselsatte han sig med att resa runt i Sverige och teckna av olika platser och byggnader som kunde berätta något om Sverige som land och dess historia. Det var allt från gravhögar till slott och borgar och hela städer. Han hade ambitionen att hans teckningar skulle graveras som koppargravyrer för att därefter tryckas upp till ett praktverk som kunde användas i olika syften som en dokumentation över Sveriges historia, geografi och kultur, men också i utbildande syfte eller som gåva mellan de högre bemedlade som hade råd med detta planschverk, Suecia Antiqua et Hodierna. Hans arbete bekostades av staten och han anställde några av Frankrikes främsta gravörer för att tillverka gravyrerna. 

Kungliga biblioteket har under ett par år haft ett projekt där man skapat en databas där Dahlberghs teckningar och gravyrer finns både sök- och nedladdningsbara. En fantastisk kulturskatt som nu finns tillgänglig. Gå in och kolla och läs mer om Dahlbergh här:

https://suecia.kb.se

Dahlberghs minne förvaltas också av Turinge-Taxinge församling i Svenska kyrkan. I Turinge kyrka ligger han och hans barn begravda i en krypta under golvet på den plats där jag står i bilden nedan. Hans begravningsgljus från 1703 finns också bevarade och syns i bilden, ett på var sida om altaret.

Foto: M. Bladh

Dahlberghs vapensköld hänger på kyrkans östra vägg...

Foto. Fanny Stenback

Foto: Fanny Stenback

Koret i Turinge kyrka är dessutom ritat av Eric Dahlbergh själv. Tycker det känns lite italienskinfluerat, och han bodde tydligen i Italien ett tag och utvecklade sig i teckning där så det kanske är därför. Sorgefanorna tror jag också är till hans ära, han blev adlad år 1660. Det är en rolig del i mitt jobb att få möjlighet att tillgodogöra mig all denna lokala historia med tillhörande kultursammanhang som kyrkorna runt om i landet ofta har att bjuda på. Jag ska försöka göra mitt bästa med att förmedla så mycket som möjligt som är "lite utöver det vanliga" här på denna blogg.

Kor i Turinge kyrka av Eric Dahlbergh Foto: Fanny Stenback

Det som en gång gått förlorat kommer inte tillbaka

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om en fin gammal folkskola som jag haft turen att få besöka under ett av mina inventeringsuppdrag. Själva skolsalen är intakt och helt orörd sedan skolan stängde på 60-talet. Till och med namnen som står skrivna på svarta tavlan står kvar i original. 

Bevarad folkskola tillhörig Enhörna församling Foto: Fanny Stenback

Nu har jag träffat en av dem som var elev här i sista årskullen innan skolan stängde. Marie är vaktmästare i Taxinge-Turinge och vi träffades tidigare i veckan när jag var ute på jobbuppdrag. 
Marie hade mycket att berätta om skolan. Bättre skola för barn än den som fanns då under 60-talet har välden aldrig skådat. Den svenska skolan som låg i världstopp hade sin bästa tid just under den här tiden. Grattis mamma, Marie och ni andra som fick uppleva detta! 

Marie i Taxinge kyrka Foto: Fanny Stenback

Vad var det som var så speciellt och som gjorde svenska skolan så bra? "Skolan" som fenomen är sprungen ur de medeltida kateralskolorna som uppkom under medeltiden då präster utbildades i de heliga skrifterna. Katedralskolorna fanns i anslutning till domkyrkorna i de städer som var av störst betydelse i landet, oftast de äldre stiftstäderna. I Sverige tillkom de tidigaste katedralskolorna i Strängnäs, Västerås, Linköping, Uppsala och Skara. Tiden då detta skedde var omkring 1200-1300 e.kr.  Längre söderut skedde detta naturligtvis tidigare i historien än i Sverige. Frankrikes första katedralskolor dök upp ett par hundra år tidigare än de första katedralskolorna i Sverige... men så har det alltid sett ut. Influenser har kommit oftast söderifrån och tagit sig långsamt norrut, ibland nordvästerut, där de dessutom haft tid att justeras och anpassas efter rådande kultur och social miljö. 


Skolbyggnad vid Turinge kyrka Foto: Fanny Stenback

Skola är därför från början ett kyrkligt fenomen, något som många knappast har någon aning om idag. Det beror till stor del på att skolan blev obligatorisk i Sverige år 1842 och det innebar att alla skulle ha rätt till grundläggande utbildning oavsett vilken klass eller samhällsgrupp man kom ifrån och oavsett om du var flicka eller pojke. På så sätt lösgjordes skolans uppgift delvis från kyrkans, som endast gick ut på att förmedla de kristna budskapen. I praktiken var dock kyrkan och skolan väldigt sammanflätade som verksamheter under lång tid framöver. Ett gott exempel på detta är att skolbyggnaderna oftast låg bredvid kyrkorna, kanske av tradition, eller att det var kyrkan som en gång bekostat skolhusen och upprätthållandet av dessa. Varje gång jag åker ut på jobb till en kyrka så spanar jag efter byns gamla skolhus. Mycket riktigt ligger det nästan alltid granne med kyrkan och används väldigt ofta som församlingshem av kyrkan. Än idag alltså. 

Det som många anger som skäl till att skolan vad så bra fram till den här tiden var att skolan var en central punkt på den lilla orten, sammanknuten med kyrkan som gav skolverksamheten en meningsfull kulturell prägel. Att engagemanget från personalen var personlig och stark. Ofta bodde lärarinnan, vaktmästaren och husmor i skolhuset eller strax intill och såg skolan och dess verksamhet och miljö som sin livsuppgift. Lägg också till att prästen också ofta bodde nära och bidrog med stöd åt skolans elever och personal. Klasserna var små. Man antog inte elevantalet efter en statisk siffra utan man utgick utifrån sockentillhörighet. Så ibland kunde en årskurs ha fem elever, men det var så det blev om det inte bodde fler barn i närheten. Barnen hade också närhet till sin skola. Skolplan, vaccinationsprogram och pedagogik för att lära ut olika ämnen hade haft några hundra år på sig att utformas och var högt utvecklade vid den här tiden. Personaltätheten vad hög om man utgår från att varje skola hade minst en magister eller lärarinna, husmor, vaktmästare, sjuksyster och präst men ganska få elever.

Gamla skolböcker för kyrkskola och folkskola. Foto: Fanny Stenback

Svenska kyrkan förvaltar idag ett stort kulturhistorisk arv. En enormt stor del av detta arv är vår svenska skolhistoria. Man kan knappt peka på någonting annat som varit av större betydelse för ett samhälles utveckling än den obligatoriska folkskolan. Som antikvarie, konservator och bokhistorisk expert ser jag på nära håll hur det går till när en samhällsfunktion förvandlas till ett kulturarv. Bilden ovan är en samling skolböcker som står uppställda på läktaren i Taxinge kyrka. Jag var i kyrkan för att inventera de liturgiska böckerna såsom biblar och psalmböcker, men det tillkommer i mitt jobb att även reda ut frågeställningar som kopplas till föremål likt dessa.

Vad gör vi med det här skolmaterialet?
Vad har det för koppling till kyrkan?
Vad har vi för antikvariska och historiska värden i en samling skolböcker från folkskole/kyrkskoletiden?
Hur mycket av detta bör kyrkan ta ansvar för idag?
Hur mycket finns egentligen kvar av detta i originalmiljö i stiftet och ute i resten av landet?
Vad kan vi och samhället lära oss av historien genom att bevara detta material i en sådan ursprunglig miljö som möjligt?
Det som en gång gått förlorat kommer inte tillbaka.


Äldre skolböcker från den obligatoriska folkskolan. Foto: Fanny Stenback

Anledningen varför jag kan hitta gamla skolböcker i kyrkorna beror ofta på orsaker som att ortens eller byns skolan lagt ner någon gång efter 60-talet. Därefter kan huset ha stått oanvänt eller använts av församlingen eller hembygdsföreningen. I vissa fall har man inte haft något intresse att göra sig av med den gamla skolans föremål då många medlemmar haft personlig anknytning eller själva gått i skolan. Under de senare åren, kanske så lång som under den senaste 20-årsperioden, har fler och fler gamla skolhus tillika församlingshem och prästgårdar) sålts ut till privata köpare. I vissa fall "räddas" då delar av det gamla materialet av någon eldsjäl som vill spara på lite av historien. Då kyrkan kanske är det enda huset som står kvar i bygden och som inte är en privatbostad händer det att sakerna ställs in där. Och sen är det upp till oss antikvarier, konservatorer och kulturvetare att försöka förstå historien och bedöma vad som kan vara relevant för framtiden att ta del av.



onsdag 10 augusti 2016

Loose and simple bindings

Loose and simple.
Foto: Fanny Stenback




Bindings.
Foto: Fanny Stenback
 I förra veckan var jag på sommarkurs i bokbinderi på min gamla skola i Leksand, Dalarna. Kursen, Loose and simple bindings 1, hölls av bokbindare och papperskonservator från Milano Christina Balbiano d´Aramengo. Christina har en egen studio och driver också Proffesione Libro i Milano. Många av modellerna hon undervisar är framtagna och skapade av den uppmärksammade bokbindaren och papperskonservatorn Hedi Kyle som arbetat länge som bokbindare och bokkonservator på arkiv i USA. 

Last week I had the opportunity to join this course called Loose and simple bindings 1 with bookbinder and conservator från Milan Christina Balbiano dÁramengo who is part of the company Proffessione Libro also in Milan. The course was held in the classrooms of my old school where I went during bookbindingeducation in Leksand, Sweden. Some of the structures that Christina teaches are invented by master bookbinder and paper conservator Hedi Kyle. They are extremely clever and beautiful as they need no glue, paste, treads or what so ever. Perfect structures to work with if you are a conservator in whatever field I would say.

Instructions day 1 and 2. Foto: Fanny Stenback

Christinas kurser kan jag varmt rekommendera. När jag går en kurs vill jag att det ska vara intensivt och mycket att göra. Jag vill lära mig allt, allt, allt och det får man göra med henne. Det är superkul!

I can recommend to go to Christinas classes. The are intense and you will learn a lot, as it should be, and theres a lot of fun too!

Christina shows us the crownbook structure by Hedi Kyle.
Foto: Fanny Stenback

Fantastic crownbook. Foto: Fanny Stenback
Model by Hedi Kyle. Starts with folding a concertina.
Foto: Fanny Stenback



Många av dessa modeller är speciella då man inte använder varken lim eller häfttråd. Man utgår från en dragspelsvikning, en "concertina". De är ganska svåra att vika helt perfekt. Om man inte viker noggrannt blir boken sned och kanske till och med helt ofunktionell.

Att gå från ett plant pappersark....just a piece of paper...
Foto: Fanny Stenback
...till något så snyggt och prydligt endast med hjälp av "folding".
Inget lim eller tråd. ...into something so nice and practical with just folding, no glue or treads.
Foto: Fanny Stenback

Arbetsplatsen med alla verktyg. Workingspace with tools.
Foto: Fanny Stenback
De verktyg man behöver och som jag använder mest är skärmatta, linjaler i fem olika längder: 1 m, 50 cm, 30 cm, 15 cm och 10 cm. Falsben i teflon och ett vasst falsben i koben. Blyertspenna, vass syl, skalpell och en vinkel i metall för att få concertinan så rak som möjligt. Några tyngder "loppor" är också bra att ha. 

What I use is a bigsize cuttingmat, rulars: 1 meter, 50, 30, 15 and 10 centimeters, teflon-and bonefolders, pen, skalpell, awl, and a metalsqure just to fold the concertinas straight and perfect.

Christina shows us the "fishbone structure" by Hedi Kyle.
Foto: Fanny Stenback
Här försöker jag mig på "fishbone" själv för första gången. I´m trying it myself my first time.
Foto: Fanny Stenback
Otroligt vacker i sin enkelhet. Simple and beautiful.
Foto: Fanny Stenback






måndag 18 juli 2016

Mitt stora intresse för gamla skolor

Kulram. Foto: Fanny Stenback

Ett av mina nördiga specialintressen är gamla skolor. Sockenskolor, folkskolor och byskolor. Våra gamla skolor i Sverige är ett speciellt kulturarv som vi borde värna lite mer. Vi var ju det första landet faktiskt i hela världen som införde obligatorisk folkskola för alla barn, inte bara för de privilegierade. Detta infördes år 1842, och vid den här tidpunkten så var ungefär 90% av Sveriges befolkning redan läskunnig och hade så varit i omkring över hundra år. Det är inte dåligt presterat av ett litet, kallt, fattigt nordiskt land där nästan alla människor försörjde sig via jord- och skogsbruk. Vad glad jag känner mig för alla dessa barn som fick, den här möjligheten till grundläggande utbildning.

Klassrum i original från 1965. Foto: Fanny Stenback

Sverige är glesbefolkat och vi har mycket landsbygd. Det är tur, eftersom då får jag möjlighet att se dessa små pärlor som gömmer sig ute i landskapet när jag är ute och inventerar i kyrkor. I dag har jag besökt en jättemysig församling norr om Södertälje. Här hade den lokala hembygdsföreningen tagit hand om socknens gamla skolhus och inrättat ett hembygdsmuseum.

Klassrummet är helt bevarat i originalskick. Den sista lektionen hölls sommaren 1965. Sedan stängdes skolan ner. Barnens namn står fortfarande skrivna på den svarta tavlan... i original!
Birger, Per-Olov, Christer, Ulrika.... 

Bokskåpet. Foto: Fanny Stenback

Jordglobar. Foto: Fanny Stenback
Kartrullarna och skolplanscherna finns kvar på sina ursprungliga platser... Foto: Fanny Stenback

Tack vare att församlingen behållit huset, och att några lokala eldsjälar brytt sig om att bevara ursprungsmiljön så finns detta kvar, en autentisk miljö som inte är tillrättalagd så som det kan bli på ett museum. Men vad händer med dessa miljöer när ingen kan eller vill ta hand om dem? Det hade varit fint om det kunde satsas mer på att inventera och vårda svenska kulturarv av annat slag än de kungliga och kyrkliga, och inte bara låta dess öden ligga i händerna på frivilliga, även om de frivilla alla gånger gör fantastiska insatser. 

Köket i lärarinnebostaden på det gamla skolhusets övervåning. Foto: Fanny Stenback