Om gamla skolor

Skörstorps församling utanför Falköping använder idag
 det gamla skolhuset som församlingshem. De har omsorgsfullt
 renoverat nedervåningen med hall och skolsal. Foto: Fanny Stenback

 

Jag blev så bestört igår när jag såg på nyheter Sörmland i SVT så jag var bara tvungen att skriva ett inlägg här på bloggen. I Katrineholm vill politikerna försöka riva en jättefin gammal skolbyggnad från 1800-talet. Det är inte klokt! Är det någonting som får mig att reagera så är det rivningshot och allmän "skändning" av gamla skolor. Just skolan är, vad jag anser, det finaste kulturarvet som Sverige har! Dels kommer jag från en familj som alltid hållit skola och utbildning högt, sen är jag dessutom i mitt yrke som kulturvårdare särskilt intresserad och inriktad på just boken, bokhistoria, lärdomshistoria och skolhistoria. Sverige har under sina ca 1000 år som stat varit ett jättefattigt land i ca 800 av dessa åren. Endast en liten stund här på slutet i historien har vi haft välstånd.... Sverige var först i världen med att införa obligatorisk folkskola (1842), och tack vare detta fick varje litet fattigt bondebarn på landsbygden möjlighet att lära sig läsa, skriva och räkna. Detta har bidragit till att skapa en självständig befolkning som också i hög utsträckning kunnat bidra till samhällsutvecklingen och alltså hjälp till att i rekordfart bygga upp ett framgångsrikt, demokratiskt välfärdssamhälle. Det här är Sveriges kulturarv, och det borde skyddas!

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sormland/hundratals-vill-radda-djulo-skola-fran-rivning

Jag har rest runt så mycket på landet i mitt jobb med kyrkoinventeringar. Ofta, i riktigt små socknar, bildar kyrkan, folkskolan och prästbostaden ett sammanhållet litet kulturcentra. Här levde man förr i de gamla bondesamhällena. Kyrkan och skolan var i bruk alla dagar på året och barnen gick också i söndagsskola. När jag passerar de här platserna försöker jag föreställa mig alla små barn som sprungit här med sina väskor och böcker, hur de suttit i de kalla skolsalarna och kämpat. Hur lärarna, som ofta bodde i lägenheter ovanpå skolsalarna, levde i sin ensamhet. Jag tycker det är fascinerande historia. Faktum är att det finns väldigt många av de här platserna som tyvärr står och förfaller. Vanligt är att församlingar i kyrkan köpt skolor och använder som församlingshem/bygdegård, men då många församlingar på landsbygden idag har en ganska skral ekonomi är det många också som tvingas sälja de gamla skolhusen... På vissa håll, och det är ganska vanligt, står både socknens skola och kyrkan och totalt förfaller.... det finns ingen som använder byggnaderna mer än kanske en, två gånger om året och det är mycket sorgligt, nu i skolbristens tid, att man väljer att riva! Tänk vad man skulle vinna på att renovera husen, man skulle få både en byggnad att använda och ett kulturarv att vara stolt över!

 

Bilden ovan är från hallen i den gamla skolbyggnaden som delvis renoverats av Skörstorps församling utanför Falköping. På övervåningen är de gamla skolsalarna med inventarier fortfarande kvar.

Det man läste. Läsebokför folkskolan, Nu ska vi läsa,Kristendom 1,
Natur och arbetsliv....Foto: Fanny Stenback

 

En gammal skolsal där kartor och skolplanscher fortfarande hänger på väggarna.
Foto: Fanny Stenback

Svarta tavlan. Foto: Fanny Stenback

 

Gamla skolbänkar står upptravade i vänta på... Foto. Fanny Stenback

 

Boken som arv

Bibel från 1635. Bild: T. Bergsten

Jag har under snart 2 år jobbat med uppsatser och projekt som syftar till att ta reda på mer om kyrkans böcker, och arbetat ut riktlinjer för vilka böcker som ska bevaras, och hur de ska bevaras inför framtiden och kommande generationer. Böcker är ju som sagt ett brett område. Man har ju allt från litteraturen och innehållet till bokens material, hantverk och framställning. Formgivningen är en viktig aspekt, bokens ägare och deras livsförhållanden, och inte minst syftet och bakgrunden till bokens uppkomst. Jag medger att det har krävt en hel del tankearbete och bollande av argument fram och tillbaka. Vi kan inte ha en värld där vi sparar på allt! Något måste falla bort.

 

När väl sådana frågor är utredda måste man dessutom övertyga omgivningen om varför man har resonerat som man har gjort. Vilka motargument det finns! Det bästa motargumentet jag har hört är den att eftersom det redan finns ett ex på Kungliga biblioteket så är det onödigt att det också sparas på andra håll, exempelvis i kyrkor. Som om inte enskilda objekt har en egen historia att berätta, och som om de inte fyllt ett syfte i det sammanhang där det har befunnit sig.

 

Därför blir det extra roligt när man hittar föremål som bär vittnesmål om hur någon vårdat och tagit hand om det lång tid innan jag kom in i bilden. Igår fick jag ett mail av en person från Svenska kyrkan som undrade lite om en bok.

 

Titelsida. Bild: T. Bergsten

 

Mässingspännen i form av en kung som spelar harpa.
Hans rock känns lite renässans, eller hur? Bild: T. Bergsten

En intressant sak var den handskrivna text som en gammal kyrkvärd präntat ner på bokens försättsblad redan på 1800-talet:

 

 

"Dänna Heliga Bibel är

 trÿckt i Holland i staden Leÿden.

Dän 16 april år äfter frälsarens

Jesu Christi Nåderika börd

et tusende sex hundra och På

dä tretionde fempte och är

således twå hundrade år gam=

mal here Jesu bewara då wåra

gamla och heliga biblar så hädan

äfter som hit tils i från tÿraners

hand som är et Lius och Ledare för

os och wåra äfter Kommande til

dät ewiga Lifwet ia här du har

Lefwat at din ord skal stå fast alla

skule Jord och himel falla

Sällstorp D 24 Marts 1836

Johan Aron Hansson

Kÿrkowärd" (T. Bergsten)

 

 

Just meningen "...here Jesu bewara då wåra gamla och heliga biblar så hädan äfter som hit tils i från Tyraners hand som är et Lius och Ledare för os och wåra äfter Kommande..." talar ju till oss om hur viktigt det var för dem som levde då att vi, som skulle komma att leva så långt senare, skulle få ta del av de texter och föremål som var så viktiga för dem i deras liv. Det är lite rörande faktiskt. Vad finns det inte för saker/händelser/situationer/platser som signalerar något för oss idag och som vi verkligen vill berätta för dem som kommer imorgon? Det här belyser ju också hur viktigt vårt arbete är, vi som arbetar som kulturvårdare och med kulturarv.

 

Ett annat liknande exempel upptäckte jag under min inventering i Skara stift. Två kyrkohandböcker hade tillvaratagits och renoverats 1947, och därefter fått en påminnelse om detta inskrivet på försättsbladen.

 

                                                                                      Bild: F. Stenback

"Räddad undan förstörelse och renoverad 1947"

                                                                                  Bild: F. Stenback

 

 

Om kulturarv

Ibland är det bra att få en liten påminnelse om de perspektiv man har att förhålla sig till när man jobbar. =)

http://www.raa.se/kulturarvet/

 

 

Interiör i Kungslena kyrka. Foto: Fanny Stenback

 

En studieresa till Japan

Nu är det nästan ett år sedan jag deltog på en resan till Japan tillsammans med några kollegor och vänner från utbildningen i papperskonservering, samt några av våra lärare. Den här resan var helt magisk! Det har tagit evigheter att smälta allt som hände där. Jag vill verkligen åka tillbaka till Japan vid något lämpligt tillfälle i framtiden. Jag upplever att trots de stora geografiska skillnaderna och skillnader i kulturyttringar, då främst seder och traditioner, så finns det ändå många likheter mellan japaner och nordbor. Respekten och vördnaden för naturen och medmänniskan, stillsamhet och lugn eftersträvas i hög grad i båda kulturer, organisering och renlighet en annan.... Jag blev både imponerad och tagen av detta land.

 

Vårt syfte med resan vad att studera japansk papperskonservering. Vi fick verkligen en genomgång. Här följer lite bilder!

Vi tittar ut över utsikten första dagen i Tokyo... vet inte om detta var 38:e våningen.
Jag har höjdskräck men man fick vänja sig.

Utsikten från hotellet. Tokyo är en imponerande stad... och väldigt grå.
 

Vi åkte tåg till Nagoya. Här är vår privata minibuss som vi åkte runt med upp i bergen
de följande dagarna.



Lampor av papper är så spännande för en äkta papperskonservator!
 


Ett klassiskt japanskt skrivarrum.
Mycket vackert och avskalat. Fast utställning på Nagoya castle.

 Och vad fick vi sen göra? Jo, vi åkte buss i bergen.
Här stannade vi till hos en av Japans mest kända handpappersmakare som visa oss sin verkstad och demonstrerade hur hans papperstillverkning går till. Hans lilla handpappersbruk som han ärvt av sin mästare var ett av några utvalda bruk som skulle bli ett av UNESCO:s världskulturarv. På bilden syns Jag, Liv, Jenna och Lotta som läste papperskonservering 2011-2014, och Mr Masuda, som var vår guide och sakkunnige under resan.








 

Vattnet i rännan är helt rent. Här sköljs kozofibrena noga och små svarta rester efter bark plockas bort.

Papper i dörrarna istället för glas....
Man har en helt annan respekt för papper här. Man är så försiktig och skadar inte materialet.

Regnigt bergslandskap...

Japp. Och sen kom vi fram till en liten björnrik by i bergen där en familj odlade kozoplantor.
Vi fick vara med och skörda!

 Långt nere vid roten ska plantan tas.
Rötterna skjuter nya skott från ett nytt ställe på moderroten när det blir vår.

Efter en lång och krävande beredning av plantorna tillverkas pappret.

Den här måltiden var den mest galna jag ätit. Skålarna vällde över!
Vi bodde i en traditionell ryokan över natten, och eftersom det fanns gott om björn i trakten, fick vi smaka björnkött.

På väg ner mot Kyoto stannade vi till vid den här underbara lilla byn som är ett av UNESCOS världskulturarv.

Några små hus (traditionella, med silkesmaskodlingar på översta våningarna), inbäddade bland dessa djupa dalar.

Naturen, växterna, lugnet....

Sen for vi till Kyoto!

 Vi lämnade vår bekväma lilla minibuss för tunnelbana och taxi

Och pappersbutiker! Aaaaaaagh!

P.A.P.P.E.R.S.B.U.T.I.K.E.R!!!!!!!!!!

Vi besökte en privat konserveringateljé i anslutning till Kyoto museum, där man hanterade det mest vädefulla japanska papperskulturarvet. Böcker och målningar efter japanska kejsare.... gud vet allt. Men efter bara två dagar åkte vi tillbaka till Tokyo och besökte Tokyo National Museum.

Vården av kulturarvet är viktigt här. Det kunde man absolut notera eftersom Nationalmuseet hade en stor och fast utställning om konservering!!!!! De visade en film som berättade om hur de konserverade föremål av olika slag, och de visade redskap och material som används för konservering i montrar.

De har också en del speciella omständigheter som inte vi är vana vid. Till exempel måste deras magasin ta hänsyn till att det uppstår jordbävningar med jämna mellanrum. Tänk alla de känsliga uråldriga tekopparna i keramik om de ramlar i golvet! Säkerheten i magasinen är därför lite extra speciell och de lade även stor vikt vid specialtillverkade stötdämpande lådor för föremål.

Alla lådor och boxar till föremålen tillverkas för hand av en boxmakerska med !!!eget bokbinderi!!! på museet.

Sista dagen hade vi tid för lite annat och vi åt också en middag på kvällen ihop med

vår guide Mr Masuda innan vi reste hem igen.